Jag är Tersa väverskan, Tersa lögnerskan, Tersa den vansinniga. När de höga herrarna och damerna ställer till med fest är det jag som är underhållningen efter att musikanterna har spelat och de viga flickorna och pojkarna har dansat och herrarna har druckit för mycket vin och kräver att bli spådda. "Berätta något för oss, väverska", ropar de medan deras händer glider över tjänsteflickornas rumpor samtidigt som deras damer granskar de unga männen och bestämmer sig för vem som ska få det
smärtsamma nöjet att tjänstgöra i sängen på natten.

Förut var jag en av dem, blod som de är blod.

Nej, det är inte sant. Jag var inte blod som de är blod. Det var därför jag krossades på en krigares spjut och blev till trasiga skärvor som bara återspeglar det som kunde ha varit.

Det är svårt att krossa en man av blod, men en häxas liv hänger på oskuldens sköra tråd och det som händer på hennes jungfrunatt avgör om hon förblir hel och kan utöva kraften eller om hon blir ett trasigt kärl som alltid sörjer den del av henne som gick förlorad. Ja, lite magi finns alltid kvar. Tillräckligt för vardagliga sysslor och enklare underhållning, men inte kraften i sig, inte det som är själva livslågan för oss.

Men kraften går att få tillbaka … för den som är beredd att betala priset.

När jag var yngre kämpade jag för att inte slutgiltigt glida in i det förvridna riket. Bättre att vara krossad och vid sina sinnens fulla bruk än att vara krossad och galen. Bättre att se världen som den är och veta att ett träd är ett träd, att en blomma är en blomma, än att se allt som grå och spöklika former genom en dimma där det enda som går att se tydligt är skärvorna av ens eget jag.

Det tyckte jag då.

Medan jag hasar fram till den låga pallen kämpar jag för att stannakvar på gränsen till det förvridna riket så jag kan se den riktiga världen tydligt en sista gång. Jag ställer försiktigt träramen med min invecklade väv, nätet av drömmar och syner, på det lilla bordet nära pallen.

Herrarna och damerna tror att jag ska spå dem som jag alltid har gjort, inte med magi utan genom att hålla ögon och öron öppna och sedan berätta det de vill höra för dem.

Helt enkelt. Ingenting magiskt med det.

Men inte ikväll.

I flera dagar har jag hört ett säreget mullrande, höga rop långt borta. Igår kväll överlämnade jag mig till vansinnet för att återvinna min kraft som svart änka, en häxa i Timglasets grupp. Igår kväll vävde jag en invecklad väv för att se drömmar och syner.

Ikväll blir det inga spådomar. Jag kan bara säga detta en enda gång. Jag måste vara säker på att de som behöver höra det finns i rummet innan jag börjar tala.

Jag väntar. De märker det inte. Glas fylls och fylls på igen medan jag kämpar för att stanna kvar på gränsen till det förvridna riket lite till.

Ja, där är han. Daemon Sadi från territoriet Hayll. Han är vacker, bitter, grym. Han har en förförares leende och en kropp som kvinnor vill röra vid och bli smekta av, men han är full av kylig, outsläcklig vrede. När damerna pratar om hans skicklighet i sovrummet, viskar de "kvalfylld njutning". Jag är säker på att han är tillräckligt sadistisk för att ge lika mycket smärta som njutning, men han har alltid varit snäll mot mig. Det jag ger honom ikväll är bara en liten strimma hopp, men det är
trots allt mer än någon annan har gett honom.

Herrarna och damerna börjar bli rastlösa. Jag brukar inte dröja så här länge med att påbörja mina spådomar. De blir alltmer ivriga och irriterade, men jag väntar. Efter ikväll spelar det inte någon roll.

Och där är den andre, i hörnet på andra sidan rummet. Lucivar Yaslana, eyriern av blandat blod från territoriet Askavi.

Hayll hyser inga varma känslor för Askavi och inte Askavi för Hayll heller, men Daemon och Lucivar dras till varandra utan att förstå
varför, så insnärjda i varandras liv att det är omöjligt att skilja dem åt. Mot alla odds är de vänner och de har utkämpat legendariska strider och förstört så många hov att blodet inte vågar ha dem i närheten av varandra särskilt länge.

Jag höjer händerna och låter dem falla ner i knäet igen. Daemon betraktar mig. Ingenting hos honom har förändrats, men jag vet att han väntar, lyssnar. Och eftersom han lyssnar, så lyssnar Lucivar också.

"Hon kommer."

Först inser de inte att jag har sagt något. Sedan börjar det arga mumlet när de förstår vad jag sagt.

"Korkade slampa!" skriker någon. "Tala om vem jag ska älska med ikväll."

"Vad spelar det för roll?" svarar jag. "Hon kommer. Riket Terreille ska slitas i stycken av sin egen dumdristiga girighet. De som överlever ska tjäna, men få kommer att överleva."

Jag glider längre bort från gränsen. Tårarna rinner frustrerat nedför mina kinder. Inte än. Goda Mörker, inte än. Jag måste säga detta.

Daemon står på huk bredvid mig, med händerna på mina. Jag talar till honom, bara till honom, och genom honom till Lucivar.

"Blodet i Terreille förnedrar de gamla sederna och hånar allting som vi är." Jag viftar med handen för att visa att jag menar dem som styr nu. "De förvrider allt så det passar dem själva. De klär sig fint och låtsas. De bär blodets juveler, men förstår inte vad det innebär att vara blod. De pratar om att hedra Mörkret, men det är en lögn. De hedrar bara sina egna mål. Blodet skapades för att ta hand om rikena. Det var därför vi fick vår kraft. Det är därför vi kommer från folk i alla territorier men ändå är åtskilda från dem. Det perversa i det vi är kan inte fortsätta. Dagen närmar sig när skulden ska betalas och blodet måste stå till svars för vad de har blivit."

"De är blodet som styr, Tersa", säger Daemon sorgset. "Vem finns det annars som kan kräva in den här skulden? Förslavade oäktingar som jag?"

Jag glider bort för snabbt. Mina naglar gräver sig in i hans händer så han blöder, men han drar inte undan dem. Jag sänker rösten. Han anstränger sig för att höra mig. "Mörkret har haft en prins mycket länge. Nu kommer drottningen. Det kan ta årtionden, till och med århundraden, men hon kommer." Jag nickar mot herrarna och damerna som sitter vid borden. "De är stoff då, men du och eyriern kommer att vara här för att tjäna."

Hans guldgula ögon är fyllda av frustration. "Vilken drottning? Vem är det som kommer?"

"Den levande myten", viskar jag. "Drömmar som blivit kött.

"Hans chockade min ersätts genast av våldsam hunger. "Är du säker?"

Rummet är en virvlande dimma. Det enda som fortfarande är tydligt är han. Det enda jag behöver är honom. "Jag såg henne i den invecklade väven, Daemon. Jag såg henne."

Jag är för trött för att hålla mig kvar i den riktiga världen, men jag
klänger mig envist fast vid hans händer för att säga honom en sista sak.

"Eyriern, Daemon."

Han kastar en blick på Lucivar. "Vad är det med honom?"

"Han är din bror. Ni har samma far."

Jag kan inte hålla mig kvar längre och störtar ner i vansinnet som kallas för det förvridna riket. Jag faller allt djupare bland mina egna skärvor. Världen snurrar runt och splittras. I skärvorna ser jag hur de som en gång var mina systrar skrämt och beslutsamt rör sig runt borden, och hur Daemons hand lugnt sträcks ut och som av en händelse förstör den sköra tråden i min invecklade väv.

Det är omöjligt att återskapa en invecklad väv. De svarta änkorna i Terreille kan ägna hundratals år åt att vettskrämt försöka, men det kommer ändå att vara förgäves. Det blir inte samma nät och de kommer inte att se det jag såg.

I den grå världen ovanför hör jag mig själv vråla av skratt. Långt nedanför mig, i den själsliga avgrund som är en del av Mörkret, hör jag ett annat vrål, ett vrål fyllt av glädje och smärta, vrede och lycka.

Det är inte vilken häxa som helst som kommer, mina dåraktiga systrar, utan Häxan.